0 medlemmar och 1 gäst tittar på detta ämne.
Jag hörde för länge sedan att man skulle se på sin tjejs morsa hur tjejen skulle bli när hon blev gammal. Hade jag vetat om detta tricket är det inte helt omöjligt att jag hade flytt medan tid fanns.Jag har alltid varit intresserad av statistik och analyser, i många år har jag haft en ganska fin väderstation, en sådan där med en utomhusenhet som sänder trådlöst till innomhusenheten. Det är denna jag använt och intresserat mig för att studera ända till dess att jag köpt en Logger av Rickard, Loggern öppnade helt nya dörrar för mig, och snabbt blev min dyra väderstation helt överflödig. Jag hade inte ens kastat ett getöga på den, så ointressant var den.För några veckor sedan hade vi mycket av släkten här hemma och det slog mig att någon annan kanske ville ha min nu mer oanvända väderstation, jag gick efter de båda enheterna och talade med hög röst inför sällskapet om vad det var för något, varför jag inte använde den mer och att om någon skulle tro sig få glädje av denna så kunde denne person gärna få den av mig.Jag tror att om Thomas Ravelli skulle varit med i detta sällskap så skulle han förundras över hur i helvete en kärring som min svärmor kunde kasta sig fram och fånga grejen så jävla fort, ingen annan hade en chans att ens fundera på om de ville ha denna väderstation eller ej, anordningen vilade tryggt i min svärmors händer.Nu gör det absolut inget att det var min svärmor som fick stationen, ville hon ha den så gläder det mig snarare, dock så tror jag att hon under tiden det tog henne att gå ut till hallen för att lägga ned sakerna i sin handväska själv insåg hur glupskt hon faktiskt kastade sig över delarna.Jag såg hur hon på väg ut saktade ned och stannade vid en farbror till min hustru som vi alla övriga i släkten vet har ett stort teknikintresse. Hon harklade sig , och samtidigt sträckte hon fram en del av bytet:Här, du kan ju i alla fall ta den lilla…Det där med äpplen och päronträd är nog ganska sant, jag har de senaste tio åren levt på min egen rörelse. Det är inget liv i lyx och överflöd men det har andra kvaliteter som är svårt att värdera i pengar. Nåväl under de första åren var jag ganska snål då jag kände att jag var tvungen att hålla nere kostnaderna. Som ett exempel så förbjöd jag min övriga familj att fritt använda min skrivare. Det låter kanske snålt, men med halvsmå barn som med lätthet skulle kunna ha slut på samtliga färgpatroner under bara någon timma så var detta ett nödvändigt ont.Ville någon skriva ut något så skulle det gå genom mig, BASTA!Istället fick jag byta färgpatroner för att de torkade ut, ingen använde skrivaren bortsett från jag själv som både fakturerade och skrev offerter i svart/vitt. Hädanefter var det fritt fram för samtliga att använda skrivaren.Det här fungerade väldigt bra, och även om jag kan vara snål i många sammanhang så har jag aldrig någonsin varit gniden. Allting har sina gränser, och var gränsen går vet jag precis.Skrivarpapper t ex är snorbilligt. Jag köper alltid kartongvis och betalar knappt något för dem om man slår ut det per stycket. Trots det så envisas hustrun med att återanvända baksidorna på redan utskrivna dokument och bilder som barnen lämnat kvar om hon exempelvis skall skriva ut ett recept. Hon vet hur att snåla in och dryga ut, min lilla ros.För ett tag sedan så talade jag med en kund som jag fakturerat, han höll upp båda händerna i någon sorts ”Jag-är-inte-ute-efter-att-bråka”-pose, han sade att han fått en faktura av mig, och det var väl helt ok, men så lade han till:-Men du, varför var det en häst på baksidan?
Ja Jawen, det är trist när det inte funkar. Då är det nog bättre att göra som du gjort. Fast för egen del så tycker jag egentligen det är lite charmigt med brister vi kan skratta åt, större problem får man väl hoppas man får slippa undan.Hoppas du finner mening ändå
gäster: 1013
dolda: 0
användare: 1
