0 medlemmar och 1 gäst tittar på detta ämne.
har för mig att det fanns zink-luftbatterier också (dom har iofs också brunsten men arrangerat så att luften har tillträde så att det kan återoxidera brunstenen igen efter/under urladdning om det inte urladdas för hårt.
Jodå, men det brukade inte vara någon brunsten i dem. Den positiva elektroden gjordes av aktivt kol och sot. Det gick inte att ta ut så höga strömmar, diffusionen av syre i elektroden var begränsande. Antalet amperetimmar per kg batteri var däremot högt.
intressant - man hade alltså den aktiva kolet som syremagasin för ox/red-reaktionen som sker vid urladdning, dock för Leclanché celler (dvs. klassisk torrbatteri med salmiak som elektrolyt) så hade jag för mig att brunsten var den egentliga elektroden medans kolstaven mer agerade som strömuppsammlare (som inte kan korrodera) sedan har man nästa intressanta frågan - om syre kan hitta in till kolet, så hittar fukten ut - hur behöll man tillräcklig fuktgrad i cellen år efter år som i dessa celler?. Man ser ju tex. slatten kvar i moderna PET-flaskor är helt uttorkade efter kanske dryga halvåret i kassen med returflaskor trots att locket är hårt påskruvad - medans fukten i dessa batterier med backelit och asfalt som tätning verka hålla sig kvar i all evighet. Med andra ord är det något hygroskopiskt som kalciumklorid eller lithiumklorid i elektrolyten som ser till och håller kvar fukten??
Njaa, kommer ihåg på 60-talet och min sladdfjärrstyrda Opel, batterierna räckte inte såå länge.