Ämne: Jag, Kent och fotbollen...

[Fattiglapp]

-Ska vi slåss om det?
I kanske fyra års tid hade våra raster i lågstadiet sett likadana ut, så fort det ringde ut sprang alla killar ut till fotbollsplanen för att spela boll. Så fort någon tyckte att någon annan gjorde något ojuste ljöd den välkända repliken högt: Ska vi slåss om det?

Ingen backade någonsin, elvaåringars argumentationsteknik på min skola inbegrep sällan ord, det var mer verkstad över det hela.
Jag tror heller aldrig att någon blev skadad, det värrsta som hände var att man fick gå hem till morsan med gröna fläckar efter gräset på byxknäna.

Att slåss i våran värd, på den tiden var synonymt med att brottas tills en av oss kunde hålla den andra såpass fast att dennes fortsatta möjlighet att "slåss" satts ur spel.

-Ger du dig!, ropade den som lyckats bäst. När ett ja hördes släppte man greppet, kombattanterna, publiken och de övriga återgick direkt till fotbollen, eller i värre fall till lektion. Det var aldrig något groll efteråt, beafen var löst och ordningen var återställd.


En dag, jag tror det var i fjärde eller femte klass började en ny elev i vår klass. De sade att han var tattare men det sade mig ingenting, det enda jag snappade upp var att han hette Kent...
Redan den första rasten hände det sig så att jag och Kent hamnade i varsitt lag. Jag var precis lika dålig på fotboll när jag var liten som jag varit resten av mitt liv, men av någon outgrundlig anledning fick jag en pass och var helt fri.

Kent, en löpare av rang visade det sig sprang genast ikapp mig och sparkade allt vad han kunde...

...på mina ben!
Jag for raklång utefter planen och kunde förutom gröna knän även redovisa gröna armbågar på min collegetröja för mamma när jag kom hem.

Direkt efter attacken hoppade jag upp, utropade standardfras 1A: Skall vi slåss?

-Det kan du räkna med, svarade Kent blixtsnabbt.

Jag ställde mig bredbent, hukade mig och höll ut armarna beredd på ännu en fight, jag stod som en kutryggig handbollsmålvakt ungefär. Troligtvis såg jag helmuppig ut.

Kent var hellugn när jag stod där och tyckte att jag såg hotfull ut, han tog av sig jackan, vek ihop den lite fint och plockade därefter av sig den stora tjocka armbandsklocka han hade. Han lade den mitt på den ihopvikta Jackan, vänder sig mot mig som fortfarande står som ringaren i Notre Dame och skriker kom igen då fegis.

Han tar fem raska steg mot mig, ger mig en höger rätt i nyllet så jag far bakåt och blir liggandes där.

Gröna knän var morsan van vid, men gröna knän, gröna armbågar, gröna skulderblad och sprucken läpp, det var nytt både för morsan och för mig...

[Håkke]

   Vilken story!  Minnen för livet finns det många från skolan...

Minns när jag gick i 2an, en dag efter skolan stannade jag och kompisen kvar och svarvade med cyklarna på gräset intill löparbanorna, det blev rejäla spår av våra lekar och vi hade roligt tills rektorn och studierektorn plötsligt dök upp.... studierektorn skrek så ini helvete så jag pissade i byxan    

Det var på den tiden, 60-70 talen, då barnen hade respekt för de äldre på skolan. Har bekanta som är lärare och barnen idag ber i princip läraren fara och flyga titt som tätt.

[Fattiglapp]

Jag håller med dig. Nu kan helt ointresserade ynglingar fippla med sina telefoner under lektion, och om lärarna skulle ta dem ifrån dem, ja då blir de kränkta, och det är ju rätt hemskt...