intressant - man hade alltså den aktiva kolet som syremagasin för ox/red-reaktionen som sker vid urladdning, dock för Leclanché celler (dvs. klassisk torrbatteri med salmiak som elektrolyt) så hade jag för mig att brunsten var den egentliga elektroden medans kolstaven mer agerade som strömuppsammlare (som inte kan korrodera)
sedan har man nästa intressanta frågan - om syre kan hitta in till kolet, så hittar fukten ut - hur behöll man tillräcklig fuktgrad i cellen år efter år som i dessa celler?. Man ser ju tex. slatten kvar i moderna PET-flaskor är helt uttorkade efter kanske dryga halvåret i kassen med returflaskor trots att locket är hårt påskruvad - medans fukten i dessa batterier med backelit och asfalt som tätning verka hålla sig kvar i all evighet. Med andra ord är det något hygroskopiskt som kalciumklorid eller lithiumklorid i elektrolyten som ser till och håller kvar fukten??
Det är riktigt. Brunstenen deltar i elektrodreaktionen enligt formeln
2 MnO2 + 2 e
- + 2 H
+ → 2 MnOOH
I zink-luft batteriet är det syret direkt som deltar i reaktionen. Jag var tvungen att titta efter i mina handböcker och där står det att först bildas vid reduktionen av syret väteperoxid som sen sönderfaller och att elektrodens effektivitet till stor del beror på hur bra det aktiva kolet katalyserar sönderfallet av väteperoxiden.
I zink-luftcellerna med flytande elektrolyt stack kolelektroden upp ovanför vätskeytan och var försedd med hål som ledde ner luften i elektroden. Elektrolyten var natriumhydroxidlösning Vätskeytan var täckt med olja för att förhindra avdunstning och förmodligen också förhindrade luftens koldioxid att komma i direkt kontakt med luten.
Torrcellsvarianten hade en elektrolyt av som bl.a innehöll zinkklorid som är hygroskopiskt så det var nog den som såg till att hålla fukten kvar.