Bouppteckningen

 

Kollat på länken (själva adressen) och din avatar...
Ett dåligt omen eller. 

Det hoppas jag inte.

Du får nog ge henne lite tid, det kan vara känsligt med barnen innan förhållandet känns stabilt för henne.
Finns inte många kvinnor som inte håller på att gå i väggen, förutom då de som redan gjort det: http://ironmaiden.pitea-tidningen.se/nyheter/kvinnorna-i-pitea-mest-sjukskrivna-9548768.aspx

14% av kvinnorna i Piteå Kommun, det är helt sjukt...

Har tänkt på det och tagit det väldigt försiktigt med att inte tränga mig på, utan små små steg i taget närma mig familjen.

...snabbköpskassörskan

Precis

Hade sett henne ett flertal ggr på affären hon jobbar och tyckte mig känna igen henne sedan förr, men kom inte ihåg hennes namn (ville inte fråga henne om det då jag är lite blyg av mig). Men sen så blev en kompis vän med henne på facebook och då ramla poletten ner. Jag polade med henne någon månad en sommar för ca:30 år sedan

Vet inte om det är nere jag känner mig, kanske mera frustrerad.
Har träffat en fin tjej här i byn, men hon har 3 barn i åldrarna 7-10år som tar så väldigt mycket tid med aktiviteter av alla slag så att hon och jag skulle hinna träffas verkar närapå omöjligt.
Har ju själv ganska mycket fritid iom att jag skiftjobbar och mina barn är ju vuxna, men hon jobbar typ 75% på lokala mataffären.
Har erbjudit mig att jag gärna hänger med på barnens olika aktiviteter, men det verkar nästan heligt för henne att hon ska göra allt själv med barnen.
Hon verkar imellanåt väldigt stressad med att hinna med allt, och jag tror nästan hon kommer gå in i väggen snart.

Den enda gången vi träffades allihopa var när ett av barnen föreslog att dom skulle komma hem till mig på fredagsmys häromveckan och det var en väldigt trevlig kväll på alla sätt

Så nu träffas vi kanske 1 gång i veckan för en snabbfika, djupa känslor säger hon sig ha för mig och jag till henne.

Att "folk" kan känna sig nere just nu p.g.a. allt som händer är väl dock relevant i just denna tråd.
Vore konstigt om folk inte blev påverkade av det som sker, både de som lider med de behövande, och de som ser sin egen situation utmanas av allt fler som kommer att bli beroende av bidrag och pensioner framöver.
Att BigGit är känner sig nere om han anser  sig vara gammal med låg inkomst och utan extra skyddsnät är alltså enligt mig en fullständigt logisk reaktion sett till utvecklingen i världen, EU och Sverige.
Det vore mycket märkligt om det inte framöver kommer att bli allt svårare för dem utan extra skyddsnät att leva ett drägligt liv på äldre dar om vi inte ändrar livsstil.
Med en ändrad livsstil menar jag t.ex. att vi som gamla kanske får bo i ett annex hos våra barn, sälja huset/lägenheten och flytta ut i stugan eller liknande för att pengarna skall räcka till för de absoluta behov vi har.
Bostadsbidrag och andra bidrag kommer sannolikt att sänkas allt mer om inte flyktingkatastrofen får ett relativt snabbt slut, så ser jag på det hela i alla fall.
Om inte regeringen och kommande regeringar kan trolla fram pengar ur sin hatt i alla fall.

Men kanske finns det andra som är bättre på matte än vad jag är, eller så stämmer det som politikerna säger att invandringen oavsett varifrån och varför den sker, är en ekonomiskt bra affär, och i så fall går vi ju mot strålande ekonomiska tider. 

Japp det är vad dom tycker vi skall tro.
http://skl.se/tjanster/press/nyheter/nyhetsarkiv2015/dramatisktlageforkommunerochlandsting.7085.html

Att "folk" kan känna sig nere just nu p.g.a. allt som händer är väl dock relevant i just denna tråd.
Vore konstigt om folk inte blev påverkade av det som sker, både de som lider med de behövande, och de som ser sin egen situation utmanas av allt fler som kommer att bli beroende av bidrag och pensioner framöver.
Att BigGit är känner sig nere om han anser  sig vara gammal med låg inkomst och utan extra skyddsnät är alltså enligt mig en fullständigt logisk reaktion sett till utvecklingen i världen, EU och Sverige.
Det vore mycket märkligt om det inte framöver kommer att bli allt svårare för dem utan extra skyddsnät att leva ett drägligt liv på äldre dar om vi inte ändrar livsstil.
Med en ändrad livsstil menar jag t.ex. att vi som gamla kanske får bo i ett annex hos våra barn, sälja huset/lägenheten och flytta ut i stugan eller liknande för att pengarna skall räcka till för de absoluta behov vi har.
Bostadsbidrag och andra bidrag kommer sannolikt att sänkas allt mer om inte flyktingkatastrofen får ett relativt snabbt slut, så ser jag på det hela i alla fall.
Om inte regeringen och kommande regeringar kan trolla fram pengar ur sin hatt i alla fall.

Men kanske finns det andra som är bättre på matte än vad jag är, eller så stämmer det som politikerna säger att invandringen oavsett varifrån och varför den sker, är en ekonomiskt bra affär, och i så fall går vi ju mot strålande ekonomiska tider. 

Problemet med media är att de rapporterar negativa händelser inte positiva.
En flygplan som lyfter och landar rapporteras inte. Ett som kraschar däremot.

Så en påminnelse om hur bra vi har det skadar inte
http://www.nytimes.com/2015/10/01/opinion/nicholas-kristof-the-most-important-thing-and-its-almost-a-secret.html

Om vi skulle få det 5% sämre skulle det bli ett ramaskri. Tänk att komma tillbaka till 1995 års nivå?
Vilken tragedi.
En del gillar att prata om stundande katastrofer, de har väl kollat för mycket på nyheterna.

Tror nyhetsfloran på senare tid har gjort många mer eller mindre nedstämda.
IS härjningar, flyktinströmmarna, eländet som drabbat miljoner människor är sånt som jag tror sätter sig även om man inte är direkt berörd.

Är man dessutom "fattig" så blir säkert oron än större.
Utvecklingen ser inget vidare ut helt enkelt, och det kommer troligen att bli mycket värre.
Ny regering i nästa val är troligt (har ingen direkt uppfattning om det är bra eller dåligt), konstaterar bara att de kommer att sänka skatten.
Sänkt skatt i kombination med ett stort flyktingmottagande (har ingen direkt uppfattning om detta heller) kommer att göra att det blir nedskärningar i pensioner, vård, skola och omsorg, alternativt enorma budgetunderskott.
Som fattig idag har du det bra mycket bättre än vad unga, sjuka, arbetslösa eller gamla fattiga om 10 år kommer att ha det.

Så se det från den ljusa sidan, vi har nog aldrig haft det bättre än nu, och risken att det blir sämre är överhängande.
Det man kan göra är nog att försöka se nyktert på framtiden och rätta mun efter matsäcken - och förbereda sig på stora förändringar framöver.
På sikt kanske det blir bättre, men det kommer att kosta rätt mycket pengar att integrera de hundratusentals personer som skall ha bostad och arbete eller ersättning de närmaste åren, en gigantisk uppgift väntar, och jag tror vi kommer att få se skattehöjningar redan under innevarande mandatperiod på 3-5% för gemene man.
Dessa skattehöjningar kommer mer eller mindre att garantera ny regering efter nästa val, med skattesänkningar som recept.

Vet inte var det kommer att sluta, men det luktar katastrof lång väg, alltså med tanke på budgetunderskott och ytterligare nedskärningar.

   Tågis!

Tågråttan 



Jag gillar att klaga. Men inte på de närnaste... Ack... Så ledsen, sur och arg är jag. Yngsta sonen klippte all kontakt sen 1.5 år tillbaka. För sjunde gången gör han det. Varje gång han skaffade ny tjej, funkade allt i 2-3 månader. Sen ville han inte ha kontakt. Tills det var dax att göra slut med tjejen och låna pengar. För att dra upp han ur skiten. Den här gången har vi fått veta vua FACEBOOK att ett nytt barnbarn föddes för 3 månader sen... Tom set flickan. På FB! (Ironi).
Att han eller hans sambo skulle ha något emot oss, hade man kunnat förstå (fast vi begriper inte det iaf).
Men vad gjorde övriga släkten? Systern, gamlemor som är med ena benet i graven... Ingen fick träffa flickan (barnbarnet).
Allt vi vet är att han älskar sambos föräldar...
Och så har det varit varje gång... Nu är vi trötta på detta.

jojje, beklagar verkligen allt ni fått gå igenom.

Hade hoppats på att jag aldrig någonsin skulle skriva mer i den här skittråden, men idag fick jag beskedet att min 23-åriga son har elakartad cancer, först tog dom bort den ena kula, hade hoppats på att det skulle räcka.

Men skiten har spridit sig till magsäcken, vad dom vet nu.
På måndag läggs han in för cellgiftsbehandling i en vecka, sen var det tydligen paus eller nått och sen påt igen, har svårt att komma ihåg vad som sas, det var som att dra ner rullgardinen

Nästa gång jag skriver i den här tråden hoppas jag det är positivt

Tänkte att jag skulle återkoppla lite om vad som hänt!
Grabben åkte in varje morgon till sjukhuset för att få sina cellgifter under en vecka, sen en veckas paus. Tre cellgiftsveckor skulle det vara totalt.

Han hade kompisar och släkten med sig varje dag, man blev tilldelad 1 dag/veckan man fick följa med på eftersom det var så många som ville vara med honom.  Tredje veckans omgång såg han verkligen ut som en cancerpatient, hade svullnade upp kopiöst och såg läskig ut i ansiktet, tappat allt hår! Han gick upp drygt ett kg om dagen.

Efter behandlingen skulle han undersökas för att se om cellgifterna hade tagit som dom skulle, det visade sig att den fortfarande var lite för stor för att anses vara ok, därför väntade dom ytterligare någon vecka för att se om det gick åt rätt håll. Det gjorde det!!!

Nu var han trött/supersvullen och med en hyfsat lång "ledig" rehabiliteringstid framför sig.
För att ha något att fokusera sig på och inte bara grubbla bestämmer han sig för att ta Mc-kort.
Nr1,Han köper sig en flångny Mc som inspirationshöjare.
Nr2, Påbörjar därefter en Mc-utbildning. "En lektion kör han totalt med skolan"

Igår åt vi middag, han kom på sin mc och allt hår har kommit tillbaka.
Han är nästan i samma form som innan sjukdomen började och jobbar heltid igen.

Allt verkar ha gått jättebra!



 

Men fy.

Den här tråden är den sorgaste tråden jag skrivit i.
Det gör ont. Men den behövs.
Vad livet är orättvis.

Lite konstigt är det allt att det skrivits så lite "negativa" nyheter i forumet.
Efter 12 års drift av forumet hade jag nog väntat mig att en handfull "trogna" medlemmar skulle ha trillat av pinn eftersom jag gissar att vissa av medlemmarna börjar ha passerat de yrkesverksamma åren med marginal.
Sen är det väl säkert så att många har varit/är sjuka eller har anhöriga som är sjuka, men en av fördelarna med ett forum som detta är ju att man själv avgör vad man vill hålla för sig själv.
Ibland kan det vara befriande att få berätta om olycka, men ibland kan det vara skönt att få prata om nåt annat än sjukdom också.

Jag har i alla fall inget alls emot att det finns en tråd som denna i forumet, och jag hoppas att vi kan stötta varann både när det går bra och när det går dåligt här i livet.

Det var illa Tågråttan!  Håller tummarna här med! Svensk vård är fantastisk om man kommer till rätt ställe.

Nä tågråttan fy fasen, tråkigt tråkigt men det ordnar sig ska du se. Jag och alla här håller tummar och tår att nästa gång du skriver här är det något positivt.

Halloj, dagarna rullar på och läget här hemma är väl skapligt med både mig och sönerna. I fredags hade vi begravning och det var jobbigt men ändå fint.
Är ledig några dagar och håller på och fyller i papper till alla möjliga instanser, känns som alla försäkringsbolag/pensionsmyndigheter mm mm ska ha 7 ex av varje papper pust, även abbonemang som ska avslutas eller ändras fixas det med.

Hade min syster här under helgen och hon hjälpte mig med en del av sambons alla kläder/smink/smycken/skor, jag tycker det känns olustigt att slänga sånt som sambon använt och då känns det bra om lite kan komma till användning ändå. Lämna något till någon insamling känner jag inte för att göra, inte nu i alla fall, men det får väl ta sin tid med allt.

Nyligen hemkommen ifrån bårhuset där jag och sambons föräldrar tittade på henne där hon låg i sin kista, det var en fin stund, hon såg så lugn ut. Jag ville inte gå därifrån egentligen, det blir så definitivt på nåt sätt. Det här med att titta på henne i kistan fick jag frågan om på begravningsbyrån, svarade ja utan att egentligen tänka efter, men nu efteråt känns det helt rätt.
Sönerna orkade inte vara med, samma med hennes syskon.

Igår åkte brandbilen förbi till ett hus tre villor bort.
Sprang dit och möter en skärrad tjej som sett att det började brinna i huset, hon berättade att hon rusade dit och bankade och ringde på, hon upptäckte att dörren var upplåst hon öppnar skriker in i villan samtidigt som hon syresätter elden till att öka kraftigt, hon får ändå ett svar: Hjälp Hjälp hör hon långt in i huset samtidigt som kökstaket ramlar ner.
Hon kan bara stänga igen dörren och vänta på brandkåren som påbörjar släckningsarbetet, vattnet tar genast slut Skämspådig, efter en lång stund kommer vattenbilen och efter ytterligare 15 minuter kommer rökdykarna. brandmännen kopplade slutligen upp sig på en brandpost för att bevaka att elden inte spred sig till angränsande villor och lät samtidigt huset brinner ner till ruiner.

Hans liv gick inte att rädda.

Tjejen berättade att telefonen dog när hon ringde 112, men någon annan kom till undsättning. Mina tankar går till den plåga mannen fick utstå innan han kvävdes och jag undrar hur tjejen mår idag för hon var riktigt lessen/chockad igår.
Brandmännen är ändå våra hjältar som rusar rakt in i rena helvetet, när vi vanliga står maktlösa.

Instämmer med alla andra hur grymt livet kan vara! Beklagar sorgen för dig å dina barn. Följt tråden och hoppats att det skulle vända till det bättre...

Som tidigare sagts inga ord kan lindra sorgen. Hoppas du kan mäkta med för era barns skull!

Med vänlig hälsning Tyke

Idag var det nära! :-/
Körde rakt fram på en 80 väg. Plötslig kom mötande bilen över mot mig! Hann inte ens blinka! Tur att det var bara backspegeln som flög åt hel...e och sidoruta fått en spricka.
Tur man har laminerade rutor. Mötande bilen fått större skador. Rutan exploderade, backspegel åkte in i dörren och kilen fått sår i ansikte av alla glasbitar.

10 cm till och ...

Vad spelar det för roll om man gör allt rätt, om  en mobilälskande idiot kör rakt in i din bil?
Livet är skör. Det är bara att inse det. Och njuta medan man kan.
Ta hand om Er forumister!

Tack.

Det var sorgligt att läsa Jojje, jag beklagar verkligen.
/Bo

Usch Beklagar 

jojje.

Min flickvän och särbo  är änka.
Hon har berättat hur svårt det var för henne att börja om. Hon blev paralyserad av/efter makens bortgång.

Jag hoppas och tror att du så småningom får livslust och energi igen. Just nu är du troligen helt dränerad på kraft.

Nu väntar begravning och bouppteckning för dig och barnen.......

"En sak i taget", är ibland ett bra knep för att klara kriser. Lycka till.

Livet är verkligen bräckligt.

Min vän och hyresgäst ( 53 år gammal)....som bor på övervåningen i min stuga, avled helt plötsligt igår kväll.....hemma hos mig.
Han hade haft ont i magen på dagen, men trodde att det skulle gå över.

Helt otroligt! Beklagar!